AmandasStory

Min tredje förlossning, och har kommit på att min kropp kan nog bara en inställning när de kommer till de. Samma start sätt för alla tre förlossningar och ungefär samma tid.

Denna förlossningen började, när jag hade gått fyra dagar över tiden. Var något bitter över att jag gått över och hade dagarna innan försökt och gå ut i terrängen i skogen, för att få igång de hela. Men inte hjälpte de. Jag var till och med ute en av dagarna innan tidig morgon ensam och på em igen med hela familjen och hundarna. Och dessa skogspromenader var inget jag gillade att göra, hade verkligen en hemsk smärta i mina fogar, och att promenaderna inte ens hjälpte på de var ju väldigt irriterande.

3okt 00.57 vaknade jag av en värk, jag hade haft flera förvärkar innan så jag tänkte inte så mycket på denna värk. Jag gick iaf på toan efter att värken släppt och när jag kom tillbaka till sängen igen kom en värk till, tänkte inte på den värken heller men tredje värken kom och var lixom hårdare och kändes lite annorlunda på nått sätt. Så jag började klockan värkarna, vill inte väcka Richard än som skulle upp till jobbet vid halv sex, ifall att det var "falsklarm". Men efter en timma med oregelbundna värkar visste jag att det var på g och väckte min väldigt svår väckta man.
Putta på honom flera gånger och tillsist, efter jag sagt, - Baby nu får du faktiskt vakna för nu ska vi föda barn. Gav han mig ett smile, dock fortfarande med stängda ögon. Men sen låg vi och klockade värkarna som kom i snitt med 8min emellan fast dom var fortfarande väldigt oregelbundna, helt plötsligt kunde de ta 20min emellan någon värk. Jag tyckte inte det var konstigt eftersom jag haft det exakt så under mina andra förlossningar också. Jag tyckte styrkan i värkarna drog på ett snäpp och eftersom bägge barnen låg och sov och vi skulle behöva barnvakt ville jag ringa förlossningen och fråga om dom hade mycket så att det verkligen var klart att vi fick plats på Näl. Barnmorskan jag pratade med tyckte att eftersom jag ändå haft värkar ett tag och på avdelningen hade dom inte mycket, att jag skulle komma in när jag ville.

Richard fick någon skum reaktion och började laga pizza mitt uppe i allt... Så jag fick gå upp till Nomie och Devin och väcka dom och klä på dom sina morgonrockar och strumpor med värkar och allt. När jag väckte Nomie flög hon upp och blev väldigt glad över att de ÄNTLIGEN va dax. Barnen var väldigt gulliga och klappade mig och frågade hur de kändes när jag hade värkar.
När dom var klara och vi kom ner hade Richard ätit sin pizza och gjort Pucko. Han hade alltså hittat ett recept på hur man gör själva drycken Pucko och ställt sig och kokat de. Jag var visserligen rätt nöjd över det eftersom de var jag som sagt till honom några dagar innan att jag gärna ville veta hur man gjorde de, jag gillar Pucko mycket.

Kl.03.30 satt vi i bilen på väg mot min svärmor för att lämna av barnen. När vi satt i bilen hade jag flera värkar men dom kändes nu lite mildare och det oroade mig, tänkte att, tänk om de kommer avta nu och så blir det ingen förlossning iaf.
Jag frågade familjen om dom våga gissa en sista gång på om det skulle bli en lillebror eller lillasyster. Richard gissade på tjej och Devin på kille, men jag och Nomie våga inte gissa.

Runt 04.00 lämnade vi barnen och körde vidare mot sjukhuset. Nu drog värkarna på igen.
Vi möttes av en barnmorska som visade oss in till vårt rum nr.1 och satte ctg maskinen på mig för att få en kurva. Vi lämnade vårt förlossnings brev till henne och hoppades på att dom skulle kunna bemöta de på bästa sätt.
Vi sov en stund ihop på sängen jag och Richard. Barnmorskan kom in och kollade hur öppen jag var, 3cm. Precis som med både Nomie och Devin. Jag gick runt med gåbordet medans Richard fyllde upp badet till mig. Jag älskade att ligga i badet, Richard spelade musik som jag också älskade och satt på knä bredvid karet och sköljde vatten över min mage som inte kom ner under vattnet. Det var så rogivande och mysigt på nått vis, även fast värkarna kom och jag andades med Richards peppande ord i örat.
Jag gick på toa och då kom det en del blod.
Klockan var nu efter 07.00 och vi fick en annan barnmorska (Malin), hon kollade om jag öppnat mig nått mer, men det hade jag inte. Så jag bestämde mig för att vänta med att gå i badet igen och gick med gåbordet istället för att få tyngdkraften att hjälpa till lite. Men efter en stunds vankade fram och tillbaka i det lilla förlossnings rummet började de dra på i styrka. Richard masserade min rygg och de hjälpte men jag ville nu i badet igen, så Richard fyllde upp karet igen.

Varmt, avslappnande och lugnande kändes de att gå i vattnet. Låg där en stund, lyssnade på musiken följde med i värkarna, Richard var bredvid mig hela tiden♡ Nu började de göra väldigt ont och jag gick nog in i mig själv lite här. Men helt plötsligt kände jag hur vattnet gick, i vattnet ja... Jag ställde mig upp och då fortsatte vattnet rinna, kände att det tryckte på och tänkte att jag nog behövde gå på toa. Men allt drog på ordentligt så vi kallade in barnmorskan igen som undersökte mig och jag var så öppen 7cm. Jag fick ligga på sängen och andas lustgas.
Nu började Malin och en annan undersköterska ta fram grejer och tog på sig förkläden. Vilket jag då tyckte var jätte konstigt, det var ju inte dax än, tänkte jag.
När dom tog på sig förklädena bad Richard om ett han också. Det var nämligen så att min man hade bestämt sig för att han skulle ta emot vår bebis till världen. Malin förklarade för honom att hon skulle sitta och hålla emot så jag inte sprack tills huvudet var levererat och att hon sen skulle flytta på sig så han kunde ta emot när hela bebisen kom.

Jag var något nervös för Richard skull och frågade om han verkligen klarade av de här. Men han var så lugn och bestämd och sa att han ville.
Min trygghet, min Richard ♡ Sååå stolt är jag över dig ♡

Jag var inne i mig själv nu och försökte fokusera på annat än smärtan. Jag minns att jag hör barnmorskan säga nått till mig men jag uppfatta inte vad, men då kom Richard fram till mig (han stod ju egentligen beredd bredvid barnmorska för att ta emot) och påminde mig om att
-Du skulle ju inte få panik Amanda. Andas nu och krysta inte.(Det var det Malin hade sagt till mig, att jag inte fick krysta.) Så jag samlade mig och pustade igenom den krystvärken. Huvudet var ute och barnmorskan flyttade på sig.
En krystvärk till och Richard tog nu emot sitt barn och la den lilla kotten på min mage. Jag grät av lättnad, av lycka och av stolthet till mig själv som lyckats föda som jag själv ville och till Richard som var världens bästa förlossnings partner.

Richard stod och lixom krampaktigt höll i våran lillabebis, fick nog en liten chock, jag la min händer på hans och han lyfte på det lilla mini benet och sa att det var en pojke ♡ Vilken lyckobubbla vi befann oss i ♡

Richard kom dock på att han hade lite alla möjliga kroppsvätskor på sig och gick och tvätta sig.

Den 3 oktober 2016 kl.10.54 kom våran Tilas till världen♡
3886gram 52cm lång.

Perfekt lilla pojke ♡

Personalen var kanon och bemötte alla våra önskemål hur fint som helst. Richard var min trygghet och fanns hos mig hela tiden. Förlossningen gick så bra som den kunde ♡