AmandasStory

En till stor sak som hänt i mitt liv är att jag gått ner i vikt, från min topp vikt på 114kg till 56kg. Så jag har alltså gått ner mer kilon än vad jag väger idag. 

Detta är ju såklart en jätte stor skillnad för mig och jag har under min viktnedgång förändrats i både sätt och utseende, såklart. 

Det som jag har reflekterat över mycket under denna resan, är hur folk behandlar en, att det faktiskt  (tro det eller ej) är stor skillnad på hur många människor bemöter en som är kraftig och en som är "normal"byggd.

Jag vill bara förtydliga att det självklart inte var alla som behandlade en annorlunda men ändå såpass många så att jag har reflekterat över det. 

Jag kan väl börja med att berätta lite om hur min viktnedgångs resa började. 

Jag hade under många år varit mullig och haft lite extra kilon men inget som stört mig direkt. 

Men efter att jag fött min lille son, hade jag det verkligen jätte kämpigt att gå ner. Det slutade med att jag inte lyckades gå ner ett ända av dom 30 kg jag hade gått upp med Devin och jag mådde fruktansvärt dåligt över det, inte bara psykiskt utan fysiskt, ont i ryggen, ont i knäna och var konstant trött. Jag började fundera på att göra en gbp (gastricbypass, magsäcksoperation). Jag tog kontakt med min läkare och rådfrågade henne om operationen. 

Hon tog prover och så för att se om jag ens var berättigad att göra en sån operation, vilket jag var. Det visade sig att jag var en utmärkt kandidat för just denna op eftersom jag var, ung, redan fött barn och inte hade ett jätte högt bmi inte hade jag heller några typer av sjukdomar. Så jag fick frågan dom fick följa mig under viktnedgången och göra en studie om det, och detta gick jag med på. 

Eller ja egentligen gick det inte riktigt så snabbt utan jag var på flera föreläsningar och pratade med flera redan opererade personer för att bilda mig en uppfattning om ifall detta var något för mig. Jag tvekade länge men tillsist såg jag inget negativt med det och bestämde mig för att genomföra operationen. 

Jag opererades i mars 2013 och har inte ångrat mig en sekund. Men det har ändå funnits många komplikationer med mig sen operationen. Jag hade redan ett lågt blodtryck och det har ju definitivt inte blivit bättre av operationen utan värre, jag har varje dag svindel och kan svimma mer än en gång per vecka. Jag har blivit utred för detta men det finns inte så mycket att göra åt det mer än att tänka på det själv, så som typ att inte resa mig för hastigt och äta regelbundet, träna och såna vardags grejer. Dock är jag dålig på att tänka mig för och har allt för många gånger ståt på näsan inne på toa för att jag rest mig för snabbt från toastolen. Men det får gå ändå. Sen finns det ju så mycket jag inte kan äta utan att jag blir jätte dålig och får något som kallas "dumping".

Dumping är något som händer i kroppen ifall jag ätit för fort eller för onyttig, då säger kroppen ifrån och jag får hjärtklappning och blir alldeles kallsvettig. Jag kan under dumping andas så tungt att jag tillslut somnar pga syrebrist. Detta är ganska vanligt när man har gjort en gbp och det är väl därför man inte äter onyttig längre. För man vill inte utsätta sin kropp för dumpingen, men jag har hört att det finns folk som är opererade som aldrig fått dumping. Vet inte hur det kommer sig men jag får det iallafall och det är inget vidare.

Jag hade från mars när operationen var till den 24 juli  (min 25 års dag) gått ner 32kg. Jag bara rasade och blev faktiskt lite orolig för att jag skulle gå ner för mycket. Men jag började träna och det var något av det bästa jag gjort för mig själv, jag märkte också att jag var rätt duktig på att träna och detta sporrade mig ännu mer till att fortsätta. Jag hade aldrig tidigare gillat att träna även om jag gjorde det emellan åt ändå, men nu älskade jag de. Jag kände mig stark och duktig.

Ja och så har resan fortsätta kan man säga, jag har gått ner ända till 52kg men det kändes som jag var av skinn och ben så jag har allt byggt muskler för att komma upp i mina 56kg som jag idag väger och som jag är väldigt nöjd med.